Kronofogden får ett konstpris
The Borås Institute of Conceptual Art och The Belacqua Project i Lund stod bakom utmärkelsen i december till kronofogde Eilert Nilsson för hans insatser i konsten. Det var konstnärerna Mikael Varela, Hans T. Sternudd och Staffan Mossenmark som ansvarade för motiveringen:
”Enleveringen av Omfalos är ett verk med många dimensioner oh en poetisk elegans. Iscensättnigen med aktörerna iklädda svart gummi som dyker upp ur djupet för att återföra Omfalos (världens navel), insvept i linnetyg till havet-livmodern är utfört på en hög konstnärlig nivå och med stor integritet, Utan tvekan det mest betydande performanceverket i Sverige det gångna året”.
Här överlämnar Mikael Varela diplomet till kronofogde Eilert Nilsson i januari 2002
Fogden och konstnären
Konstvärldens enda reaktion på Omfaloshistorien var en artikel i SvD (011215) skriven av Anna Brodow. I sin artikel skrev hon: ”Det som är alarmerande i denna historia är att man har kört över konstnärliga intressen och agerat som om man visste vilka värden man hanterade.”
Ladonia Mountain Trophy
I juli 2001 samlades en del av Sveriges bergslöparelit för att tävla i den första upplagan av Ladonia Mountain Trophy. Årets segrare var Peter Juhtberg. Förutom att vinna pokalen blev han också utnämnd till greve av Ladonien. Loppet har sedan genomförts varje år.
Greve Peter Juhtberg och Vilks
Ladonien 
Årets jazzkonsert blev den sista i en imponerande serie som inleddes 1997.
On the 12th of August Jazz minister Margareta Granvik arranged the yearly concert in Ladonia. The concert was almost to be cancelled due to heavy rain, but one hour before it started the rain stopped and the circumstances became good out in Ladonia open air. A large audience had come to the performance. At this occasion Mattis Olsson, playing drums and flute, was appointed minister of poetry. The Jazz and Blues Ladies were singing, Teater Inkompetent together with Johannes Lood sang blues with megaphone. Exotic feature was Maja Kadanik with indian dance.In his speech the state secretary Lars Vilks underlined the importance of the concert as a mean to influence the coming verdict concerning Omfalos. He was convinced the the poetic force of the concert was an imortant contribution to the outcome of the matter. A bridal couple, married the same day, was present. The state secretary made it clear that the marriage was not to be accepted in Ladonia, as the bride groom had not been through the test. The groom immediately performaned it by climbing up in Wotan’s tower, shaking it until the bell on the front began to toll. (från Ladonia Herald nr 46) Konstteoretikern Vilks publicerade i Artes nr 4 artikeln Dottor Seraficos testamente. Där lade han fram sina kriterier för konsten något som skulle utvecklas vidare under de följande åren:
”Kriterier för konsten
Betingelserna för hur konsten opererar och värderas kan tas fram empiriskt. Förslagsvis kan man ställa samman dem enligt nedan; alltså det man förväntar sig av konst (A).
1. Hög ontologisk nivå. Konsten äger rum på en hög andlig nivå, helt jämförbart med den status som vetenskapen och religionen upprätthåller. I konsten kan de existentiella frågorna hävdas: Vad är en människa? Vad är mening och kunskap? Osv. Denna nivå sanktionerades i det estetiska paradigmet genom en hänvisning till den högre form av andlig erfarenhet och upplevelse vilken ansågs säkrad och som understöddes av de estetiska vetenskapernas ståndpunkter. I det institutionella eller postmoderna paradigmet finns ingen extern referens, däremot kan konsten presenteras med lämpliga texter, vanligen skrivna med påtaglig ambitionsnivå.
2. Normbrott. Konsten opererar av tradition med överskridande av det befintliga. Detta tecknar sig särdeles klart i modernismens historia där upprättade estetiska ideal ständigt och med framgång angrips och ersätts med nya. Det är då fråga om en i huvudsak egen revolutionshistoria med ständiga utmaningar kring vad konst är och hur den skall se ut. Den sociala udden riktas mot samhällets (borgarens) begränsade estetik. I det postmoderna paradigmet spelar de interna frågorna en mindre roll, normbrotten riktas istället mot ett givet innehåll. Det är självklart att det är svårt att åstadkomma mera omfattande sådana varför det i allmänhet rör sig om smärre överskridande som kan beskrivas med ”överskridande”, ”ifrågasättande”, ”problematisering”, ”förnyelse”, ”överraskning”; endast i obetydlig utsträckning kan man tala om mera omskakande normbrott (”provokation”, ”skandal”). Man kan också använda benämningar som ”det avvikande”.
3. Obegriplighet (det poetiska) I den estetiska traditionen har konsten rört sig med ett slags eget formbaserat språk, vilket i sin extrema tillämpning hävdats som ett andligt-sinnligt icke-språk (”det poetiska”). Det kunde bara nås genom upplevelse. Det postmoderna paradigmet har bibehållit denna möjlighet, dvs. att tillföra konsten moment som är oklara och egendomliga; det kan beskrivas som ett internt pseudospråk, ett igenkännbart men inte riktigt läsligt inslag. Det enklaste exemplet finner man i lyriken. Konsten värjer sig mot meningsbildning och att illustrera idéer.
4. Fiktion. Det som framställs i konsten är inte tillförlitligt och behöver inte heller vara det. Det fiktiva inslaget är ett naturligt inslag. Detta gäller även för det postmoderna paradigmet även om de uppgifter, framställningar etc. som föreligger, brukar vara mer eller mindre korrekta.
5. Frihet. Det är en mycket stark tradition för konstens oberoende och rättighet att göra vad den önskar. I det postmoderna paradigmet är friheten ännu mera markant än tidigare; åtminstone i bildkonsten kan konstnären göra vad som helst, alltså även icke-bildkonst (det finns naturligtvis en rad praktiska inskränkningar).
Dessa principer gäller för båda paradigmen. De är välkända, okontroversiella och grundläggande. Och det är vad som är kvar av något som man kan kalla för konstens egenart. Av mera praktisk art är kriterierna (B)
1. Relevans. Det existerar institutionella normer för vad som är möjligt att göra. ”Allting är inte möjligt vid varje tidpunkt.” Det finns ett visst utrymme för överskrida befintliga tendenser, men det helt dominerande utbudet av konst följer det rådande. Det icke-relevanta marginaliseras vanligen av konstvärlden.
2. ”Aboutness”. Ett konstprojekt ges ett visst innehåll, praktiskt taget alltid relaterat till ”social kritik”. Social för att det handlar om det sociala, kritik för att konsten har en kritisk inställning. ”Aboutness” var inget större bekymmer i det estetiska paradigmet eftersom praktiskt taget alla ”konstverk” förutsattes ha en estetisk identitet. Det är brukligt att ”aboutness” tydliggörs med lämpliga texter som blir delar av projektet. Texterna, som oftast är beställda, blir inte alltid lästa, men är ändå viktiga för att ge tyngd åt projektet. Avvägningen mellan att förklara och att avvisa förklaring är väsentlig. Samtidskonsten betingas av diskursiva förklaringsgrunder, ofta avancerade, men innefattar nästan alltid moment som bjuder meningsbildningen motstånd.
3. Igenkännlighet. För att kunna fungera i konstvärlden identifieras konstnären genom projekt som förmår att väcka en viss uppmärksamhet. De bör också kunna kännas igen genom form och innehåll. Konstnären (eller konstnärsgruppen) fungerar som varumärke.
4. Publikt, publicitet och underhållning. I motsats till tex. vetenskapen har konsten traditionellt riktat sig till en allmän publik. Den inställningen har inte ändrats i det nya paradigmet. Det är också vanligt att man eftersträvar en allmän publicitet och att en aspekt av ett konstprojekt är att åstadkomma viss underhållning.
Eftersom det inte finns någon given värdemätare för vad som är kvalitet i konsten kommer detta att vara avhängigt av det absolut viktigaste kriteriet (C):
Nätverk. För att konsten alls skall få någon betydelse krävs att det föreligger ett nätverk i konstvärlden som den kan röra sig genom. Ett kvalitetsgivande nätverk består av inflytelserika och aktade medlemmar av konstvärlden och dess institutioner, alltså museer, konsthallar, biennaler, kritiker, curatorer, konstnärer, forskare etc. De åsikter som är gångbara i den tyngst vägande delen av detta sällskap (som har den symboliska makten) är det som ”gäller”. Kvalitet i konstvärlden är alltså det som konstvärlden menar är kvalitet. Det kan vara något förvånande att konsensus i allmänhet är mycket tydlig.”
