I senaste numret av tidskriften Axess finns en liten artikel om Art Renewal Center som ett exempel på alternativ konsthistorieskrivning. Det är riktigt konstaterande men dock en lika allvarlig som omöjlig satsning. Dess konstideal är de stora mästarnas figurativa teknik vilken särskilt manifesteras genom otaliga salongsmålare från 1800-talet. Cézanne och Picasso är givna hatobjekt för Renewal – och givetvis är det än värre för de senare modernisterna. Och det är klart att när man som höjdpunkter i konsten stöter på en donna av Godward inser man projektets begränsningar.

godward_jw_athenais_1908lilt.JPG

Det här är en av mina absoluta favoriter, alltså Godward som uppenbarligen avbildat en husmor som tar en paus med sänkt dammvippa. Klädd i luftig städutrustning som kan vara behövlig vid marmorrengöring. Det hjälper inte stort att konterfejet bär namnet Athenais.

 

bouguereaunymphes_et_satyrelit.JPG

Den verklige hjälten är emellertid Bouguereau, men det är tämligen svårt för en utomstående att se detta som absolut kvalitet.

Ointressant är det ändå inte eftersom man kan fundera över kvalitet i konsten. På sitt sätt är den officiella konsthistorieskrivningen en blandning av olika kvalitetskriterier med halvhjärtade försök att ordna helheten efter det moderna konstbegreppet: Radikalt nyskapande, överskridande, obegriplighet är några centrala aspekter. Bouguereau och Godward klarar inget av dessa kriterier men merparten av konsthistoriens affischnamn gör det inte heller. Skillnaden mellan Renewals och den officiella konsthistorieskrivning består i att Renewal definierar sin tydliga men mycket begränsade norm medan den officiella rör sig med ett flertal.

Vi behöver en helt ny konsthistorieskrivning eller snarare konsthistorieskrivningar. Den första är självklart konstbegreppets historia, grunden för allt som kan sägas och göras i ämnet. Sedan kan man ta itu med hur de praktiska konsekvenserna ter sig mera detaljerat.

Medan vi väntar på att något skall ske i denna intressanta fråga kan man titta till den nu så aktuelle Robert Rauschenberg (7) på Moderna Museet. Han har hittills klarat sig väl i konsthistorien. Först var han modern, överskridande och provocerande, sedan blev han exemplariskt postmodern. Numera har han lite liv kvar i den obegriplighet som fortfarande häftar vid sådana saker som Monogram. Men alltmer sänker sig det rent historiska över de Rauschenbergska aftonlanden och jag kan förstå Dennis Dahlqvist (Expressen) när han skriver:

”Men trots att den här utställningen innehåller flera lika smarta rebusar som Monogram är det till slut svårt att hålla tillbaka gäspningarna.”  Dahlqvist citerar också ”Rauschenbergs egen antimodernistiska tes: att spontanitet och originalitet inte är lika viktigt som timing – att säga rätt sak vid rätt tillfälle.”  En svår tes eftersom den bara kan tillämpas i efterhand. Lite bättre var det förr enär det då var möjligt att lägga märke till hur mycket uppståndelse som ett konstverk åstadkom. Idag går praktiskt taget hela samtidskonsten som smord och på räls. Eller med kedjor och byggnadsarbetare som vi kan observera hos Monica Bonvicini som gör sin resa i en jubelfest. Men Bonvicini skall tillräknas ett fascinerande sabotage: Hon röker på Bonniers konsthall och begår därmed en gränsöverskridande handling åsidosättande den svenska modellens påbud om rökarens marginalisering och bannlysning.  rauschenberg-monogram-55-59.jpgRauschenberg Monogram 1955-59

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: