Del 261: Påbud om risktagning

Så var vi där igen. Förra veckan kunde jag notera att konstprogrammet Arty hade spottat upp sig. Men säg den glädje som varar. Knappt hade Carl-Johan de Geer lämnat studion förrän lekskolan började på nytt. Kanske första programmet föreföll redaktionen för tungt. I varje fall var det tydligen lämpligt att låta Jockum Nordström säga några ord om konsten. Han har inte så mycket att meddela om den men vi kunde glädja oss åt att få något som var befriat från varje intellektuell ansträngning. Måhända är det inte den synliga redaktionens fel, jag vägrar tro att de skulle vara så korkade. Det kan vara direktiv uppifrån att skapa ett drama med relationer till publiken där vi främst skall lära känna programledarna. Och skall det vara något med konst får det vara lättsmält.

Jag kom återigen i tankar kring konstens risktagande. Jessica Kempe bidrog till funderingarna när hon skriver i DN om Dina Andersson:

 

”Just detta huvud saknas på ­Diana Anderssons rika, roliga och risktagande utställning i Sandvikens konsthall.” ”Risktagande”, vilket risktagande då? Man skall nog förstå att det är ett ord som habila konstvärldsagenter kastar in som ren utfyllnad. Det ger lite spänst åt formuleringen. Men i vidare mening: När tog en konstnär någon risk senast? Snarare är det så att ”risk” är en kvalitet – men som sådan alldeles riskfri. Även inom ramen för stramt teoretiska betraktelser existerar denna föreställning. Boris Groys talar ingående om risken för konstnärens misslyckande i sin bok Topologie der Kunst (2003). Han jämför med vetenskapen: ”Man kan misslyckas så grundligt i konsten, något som man inte kan inom vetenskapen.”  Klart att konstnärerna misslyckas eftersom de är alldeles för många. Av helt naturliga skäl skall de decimeras. Men inte sker det genom risktagande. Förr var det annorlunda när ordningen bestod i att en konstnär arbetade under ett flertal år med sin debututställning. Så kom kritikerna och publiken och antingen var det tumme upp eller ned. Då fanns det en reell risk. Idag är ambitiösa debututställningar ett minne blott och går ett projekt åt skogen finns det tusen till att förverkliga. Ännu längre tillbaka fanns det uppenbarliga taktiska risker. Som när Manet inte ställde ut med impressionisterna enär han då riskerade att avvisas från den officiella salongen.  Blir det något fuffens med ett utställningsprojekt innebär detta bra medietäckning; något som fullständigt överväger möjliga nackdelar. När Santiago Sierra pumpade in koloxid i en tysk synagoga anklagades han för att banalisera förintelsen. Sådana förstulna anmärkningar har dock ingen betydelse. Tvärtom: Äntligen en kontroversiell konstnär! 

Och på tal om Santiago Sierra. Vår käre Jacques Rancière är inte förtjust i honom. Emellertid medger han ändå en förtjänst hos denne konstnär i en intressant artikel i Artforum. I Rancière har vi en teoretiker som framgångsrikt fortsätter att kämpa för en reviderad socialkritik. Tro inte att estetik och fria fantasier utan vidare kommer att få fritt spelrum framöver. Ånej, det kommer att spännas många sociala tyglar över dessa lössläpptheter. Väl är det eftersom konsten måste visa något mer än marknadsvilja. 

Se bara på denna sammanfattande historik: Under 1980-talet skapas utställning med tema. Mest som ett varumärke på att det är en stor utställning alldenstund konstnärerna inte bryr sig särdeles om temat. I slutändan går det bra att komma med vad man har. Så får vi curatorn på 1990-talet och då blir det andra bullar med inpiskningar av konstnärer i tema. Rätt smärtfritt trots allt, det är vad som gäller och blir en gemensam angelägenhet. I detta nu har vi fått nya svårigheter då den enkla modellen temautställning under curatorns ledning börjar bli tröttsam. Antingen är konstnärerna mer än följsamma och drar lydigt ett parallellspår till det alltmer genomarbetade seminarie- och föreläsningsprogram (vilket närmast är obligatoriskt för en riktig utställning) – eller så blir det två saker: evenemang och underhållning på den ena sidan samt föreläsnings- och analysdelen å den andra.  

Under alla omständigheter är det garanterat riskfritt i konsten. Jonathan Meeses (244 – för högt för risk) stökiga performance kan inte sägas vara särskilt riskfyllda, men det är väl så man tänker sig riskerna:  

Mutter Parzival Berlin 2005:

messe-j-jmis-mother-parzival-2005-perf.jpg 

Cross-overs är också riskfritt. Konsten gnuggade sig intensivt mot modevärlden under de stora visningarna i Paris för ett par dagar sedan. Där fann vi Douglas Gordon med Chicks on Speed:

gordon-chicks-on-speed-pomp-07.jpg

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: