Självbiografiska uppgifter 1980-81

Frågan ställs ofta, varför började Vilks med Nimis? Ja, något skulle göras när det var 1980 och stiltje i konsten. Först ett par år framåt skulle postmodernism och nyexpressionism göra sig gällande.

 

I april 1980 rekognoscerade konstnären för att finna en plats där han skulle uppföra en stenpyramid. Han fann en lämplig plats men upptäckte också att det inte är lätt att bygga en pyramid av sten. Istället valde han drivveden som hade samlats längs det parti av Kullabergs nordsida som bär namnet Håle stenar. Den 31 juli sattes de första bräderna på plats, några dagar senare återvände konstnären med hammare och spik.

 

Vilks praktiska färdigheter var inte stora, han kom att lära sig bankandet och byggandets teknik genom egna erfarenheter.

  

Konstnären och början till Nimis i augusti 1980

  

Nimis 14 september 1980

  

Konstnären arbetar

(foto: Simon Arne)

   

Vilks dagbok. Redan i augusti kom han fram till namnet Nimis (latin: ”till övermått”) och lät trycka upp två klistermärken.

   

Teatergruppen Jordcirkus besöker Nimis i oktober 1980

   

Januari 1981

   

April 1981

   

Vilks gjorde också några andra saker under 1981:

   

Kurs i bild för förskolor

   

Konstbegrepp och estetisk upplevelse. Den lilla skriften gavs ut på Leif Erikssons förlag Wedgepress & Cheese. En sammanfattning av Vilks konstteorier.

Självbiografiska uppgifter 1980:1

Från den senare hälften av 1979 engagerade sig konstnär Vilks i sitt doktorerande vid institutionen för konstvetenskap i Lund. Det skulle bli en lång och mödosam resa, i begynnelsen verkade hans projekt nog så hopplöst.

    

Doktorandseminariet i Lund 1980, Vilks har börjat med ”icke-estetisk konst”.

   

Vilks sökte de åtråvärda doktorandstipendierna.

 

Det här året uppstod också en större konstdebatt som inleddes med Mats Gellerfelts artikel i tidskriften Jakobs Stege. Där skrev han bland annat:

   

Det gick inte riktigt den vägen med konsten. Fast man kan säga att man i nådens år 2007 återigen är och tafsar på estetikens återkomst.

   

I augusti ställde Leif Eriksson och Vilks ut på Balderups herrgård, Palinodi & Masters (”Växelsång och mästare”).

   

De båda utställarna

 

Redan när Palinodi & Masters öppnade hade Vilks inlett ett nytt projekt som skulle växa till sig ordentligt.

   

Nimis 18 augusti 1980

Självbiografiska uppgifter 1979:3

Under sommaren 1979 genomförde Vilks och Leif Eriksson ett större projekt: Time Fuse Attitudes. Det som intresserade de båda konstnärerna var konceptkonst som vid den här tiden var tämligen okänt och inaktuellt i Sverige. Fortfarande fanns frågan om vad som kunde vara konst och om det var nödvändigt att ett konstverk var ett objekt eller åtminstone en formgivning.

 

För att lägga lite mer tyngd i sina framstötar för en idébaserad konst beslöt konstnärerna att göra en utställning med och kring några kända konceptkonstnärer.

    

Time Fuse Attitudes fanns på flera platser: På Balderups herrgård, i dess park samt på naturreservatet Kullaberg där Vilks tidigare inmutat Moderna Moderna Museet.

   

Deltagarlistan var onekligen imponerande men skall förstås med viss modifikation. Konstverken utfördes av Eriksson och Vilks enligt instruktioner från de konstnärer som sände sådana. De som inte deltog på detta sätt blev ändå medverkande genom arrangörernas försorg. I det senare fallet gjordes verken som kopior av tillgängliga koncept eller i konstnärens stil.

  

Dennis Oppenheim

  

Leif Eriksson sätter upp Oppenheim

  

Chris Burdens instruktioner

   From An Industrial Street In Queens…  …To A Footpath In SwedenJohn Fekner  

Daniel Burens arbete godkändes i efterhand av konstnären.

  

Ken Friedman approprierades, 1979 var hans textskulptur ”The Disctance…” ett utmärkt exempel på immateriell konst.

  

Publik på vernissagedagen vid Beuys fett och filt

  

Utan förvarning försvann utställningen efter några veckor. Skogsvårdsstyrelsen tog bort den.

Självbiografiska uppgifter 1979:2

Under maj månad hände en del i konsten kring konstnär Vilks

Med projektet Ekologiskt konstverk hamnade Vilks i rätten.

Utgångspunkten var att Vilks och Dr M retade sig över länsstyrelsen upphuggningar och färggranna märkning av gångleder kors och tvärs på Kullabergs naturreservat. De spärrade den 20 maj av en stig och skrev några texter på bräderna, bl. a. ”För idioter”. Tilltaget blev polisanmält och togs upp av tingsrätten.

   

Vilks framför Ekologiskt konstverk

   

Närbild av Ekologiskt konstverk

   

Tingsrättens strafföreläggande

Vilks överklagade sedan till hovrätten och vann målet.

      

Vilks och Simon Arne uppklättrade i träd när de besökte Hillforskaren Nils Lindhagen

   

Den 27-28 maj (nattetid) utförde konstnären tillsammans med Simon Arne ett Land-Art projekt i Nyvång.

   

De båda konstnärerna på spaning

   

Det utförda verket (bokstavligen utan titel eftersom de aldrig kom för sig att namnge det)

   

Den 31 maj disputerade Torsten Weimarck med sin avhandling Konst och varuform i Lund.

   

Disputanden Weimarck och opponenten Bo Ossian Lindberg

   

Samling efter disputationsakten. Från vänster Jörgen Nash, Jean Sellem, Torsten Weimarck, Ann-Charlotte Weimarck, ?, Oscar Reutersvärd, Bo Ossian Lindberg

   

Två vid den tiden inte helt kontanta kollegor råkade vid detta tillfälle hamna bredvid varandra: Leif Eriksson och Sture Johannessson

Självbiografiska uppgifter 1979:1

Året inleddes med att Vilks och Dr M. företog en resa genom det kraftigt snöbelagda Nordeuropa till Paris. Här mötte de Simon Arne som under några år bodde i Paris.

  

Hamburg, januari, det var terroristtider

  

Suzanne Nessim hade vernissage på Centre Culturel Suédois den 12 januari

  

Vernissagepublik: Simon Arne, Dr M. och Christer Strömholm

  

Vilks porträtterad av Christer Strömholm

  

Vilks porträtterad av Christer Strömholm med Simon Arnes kamera

  

Anne Katrine Dolven i Simon Arnes ateljé. Simon har skänkt henne ett fårhuvud.

  

I mars mottog Vilks Höganäs kommuns kulturstipendium tillsammans med hembygdsforskaren John Oltin och keramikern Åke Holm. Här kröns stipendiaten av Dr M.

I maj åkte konstnären till Stockholm där han bl. a. följde en debatt på Kulturhuset om Kulturhusets roll.

  

Debattörer: Thomas Millroth, Christian Chambert, Beate Sydhoff 

 Debattör: Folke Edwards  

Möte med elever på Konsthögskolan (som då hade avsagt sig prefixet “Kungliga”, senare begärde man det tillbaka). Från vänster Gregor Wroblewski, Hjördis Tegsell och Kajsa Mattas.

Självbiografiska uppgifter 1978:6

Det sista av år 1978

 

Med sin gode vän Dr M. utfördes i oktober målningar på några klippor på Kullaberg. Vilks bidrag var en konstteoretisk modell av 1900-talets konst. Dr M. utgick från symbolik och gestalter från Tarotkortens värld.

  

Klippmålningar med klättrande konstnär

  

Ibland uppträdde konstnären i slips

  

En viktig miljö under 1970-talet var Galerie St. Petri i Lund vars drivande kraft var Jean Sellem. En imponerande mängd av välkända internationella konceptkonstnärer visades fortlöpande i galleriet. Tyvärr har minnet av galleriet bleknat och återfinns idag mest i många bekanta konstnärers cv.

  

Jean Sellem på Galerie St Petri

  

Skulpturer av Vilks. De visades på en julfest i Göteborg för att sedan placeras i Moderna Moderna Museet på Kullaberg (se föregående artikel).

Självbiografiska uppgifter 1978:5

Den ofrivillige performancekonstnären

Det är inte alltid utställningsförloppet kan planeras. Men det kan bearbetas när den avgörande händelsen har ägt rum. Så var det med den oväntade performancedramatiken den 26 augusti 1978. I sommaren slutskede rådde en kraftig storm. Konstnär Vilks badade tillsammans med bröderna Mathiesen i Käringamalen på Kullabergs nordsida. Vilks var en betydigt försiktigare badare än bröderna och nöjde sig därför med att kastas runt av vågorna nära strandlinjen. Men då passerade den gamle patriarken Mathiesen, brödernas fader. Han sade förstulet när han såg på Vilks badande: ”Fruntimmersbad!”

Då vaknade det blinda modet hos konstnären och han gav sig ut på djupt vatten. Just då kom en formidabel kaskad av stora stormvågor och när de sopat till och dragit fram över badarna hade Vilks hamnat långt ute i den kokande Skälderviken. Det höll på att sluta illa, men i allra sista stund skedde ett mirakel: Konstnären fördes med en sugande ström hela vägen in till land och kunde bärgas av de på stranden stående. Den svårt utmattade konstnären återhämtade sig, togs hem, hälldes i te. Därefter begav han sig ut i skogen för att vägleda en liten vernissagepublik genom en utställning som gjorts uppe på Kullaberg, huvudsakligen av konstnären själv.

Efter utställningspromenaden samlades sällskapet på Balderup. Då slog klockan för konstnären och chockverkan av eftermiddagens händelse sände honom i svåra plågor till en orolig och illamående natt.

Denna händelse födde havshämnaren vilket längre fram skulle få vissa konsekvenser.

  

Vilks betraktar de vågor som han senare skulle befinna sig i.

(Foto av Doktor M.)

  

Skiss av den vådliga havsfärden

(Doktor M.)

  

Utställningen på Kullaberg: Moderna Moderna Museet

  

Vernissagepublik: Från vänster Dr M, Johnny Ewald, Kerstin Lieberath, Susanne Högberg, Karin Nyberg, Catherine Schou, Simon Arne

 

Vilks på morgonen dagen efter stormincidenten

Självbiografiska uppgifter 1978:4

Engångsuniversitetet (sista delen)

Avslutningsanförandet hölls av Tiit Mathiesen, under denna tid betitlad konstnär:

   

En sammanfattning av tankegodset vid den här tiden. Traditionsbrott var alltså en sak som betonades. Idag talar man inte om ”traditionsbrott”, termen är alltför sliten. Å andra sidan förlorar innehållet i den aldrig sin innebörd. Det är vad konsten alltid strävar efter. (Texten publicerades i Delrapport från Engångsuniversitetet på Leif Erikssons förlag Wedgepress & Cheese)

Lägg märke till meningen ”80-talets konst blir den konst vars intresse består i vad den kan utföra” och ”måste relateras till den praktiska filosofin”. Nu blev det inte 80-talets konst som fick detta kännetecken utan snarare 90-talet. Dessutom visade det sig att verkan och funktion var problematiskt. Uttalandena från Engångsuniversitetet var förhoppningsfullt idealistiska – men i alla fall intressanta. Vid den här tiden fanns det inte mycket att yvas över i det svenska konstlivet.

Som ett sista inslag i Engångsuniversitetet avhölls ett smärre utvärderingsseminarium med deltagande av Oscar Reutersvärd och Marianne Nanne-Bråhammar (1925-98), museichef för Lunds konsthall).

  

Leif Eriksson, Oscar Reutersvärd och Marianne Nanne-Bråhammar

  

Oscar Reutersvärd sittande i Vilks tandläkarstol

 

En liten detalj skall tilläggas. Engångsuniversitetet hade ingen finansiering. Samtliga medverkande engagerade sig utan någon som helst ersättning.

Självbiografiska uppgifter 1978:3

Engångsuniversitetet (forts)

  

Professorn i praktisk filosofi Göran Hermerén, som idag också är målare, föreläste om traditionsbrott i konsten.

 

Bland andra föreläsare kan nämnas Nils Lindhagen (om metodproblem i C F Hill-forskningen), Stellan Widholm (konstkritik), Hjördis Tegsell (utbildningen på konsthögskolor), Ann-Louise Kemdal (konsten i den kommunala sektorn), Leo Nilsson (musik som ett språk), Kritiska seminariet (John Hultberg, Rita Foss), Theodor Pauckstadt (ett bildpedagogiskt experiment).

 

Den 20 juli blev en kaotisk dag på Engångsuniversitet. Solveig Håkansson, doktorand i Lund, talade om konstnärsrollen. Men en kontingent med Bengt Rooke i spetsen hade anlänt från Lund. I den ingick Ann-Charlotte och Sture Johannesson samt en dragspelare. Rooke var stökig den dagen men värst var dragspelaren som gång på gång avbröt föredragshållaren. Situationen blev till slut ohållbar varför seminariesällskapet fick söka sig till en annan lokal i närheten. Dagen fick namnet Cabaret Voltaire.

  

Kontingenten har anlänt och flaskan har kommit fram

  

Solveig Håkansson och den lyssnande Bo Nilsson, t h skymtas Sture Johannesson.

  

Solveig Håkansson och Bo Nilsson tillfälligt förstummade

  

Den galne dragspelaren

Självbiografiska uppgifter 1978:2

Den 11 juli lade konstnären Leif Eriksson fram sin avhandling The Waste Paper Act på Engångsuniversitetet.

 

Leif Eriksson blev en nära vän till Vilks och de kom att samarbeta med olika konstprojekt under åtskilliga år framöver. Eriksson blev känd på ett genomgripande sätt när han involverade sig i Max Walter Svanbergs tvivelaktiga grafikutgivning genom att ställa ut en serigrafi delvis kopierad efter ett Svanbergblad. En stor del av hans fortsatta verksamhet kom att handla om artist’s books många utgivna på hans förlag Wedgepress & Cheese.

 

Engångsuniversitet hade utsett tre opponenter men frångick den akademiska traditionen att tredjeopponenten skulle anslå en skämtsam ton. Istället kastade de sig över Eriksson med skarpladdade vapen och granskade hans arbete in i minsta detalj.

 

Respondenten Leif Eriksson satt sedan med i betygskommittén som beslöt att underkänna avhandlingen.

  

Leif Eriksson som respondent

  

Andraopponenten Toomas Mathiesen och tredjeopponenten Titt Mathiesen under disputationsakten.

  

Det framlagda arbetet The Waste Paper Act påstämplat av Engångsuniversitetet och DAI, Dr Mathiesens sällskap Dimgatans Ateljéer Interaktion.

  

Efter disputationen spelades fotboll på Balderup Grounds.

  

Matchsituation

  

Den officiella texten om Leif Erikssons disputation