Archive for the ‘Kommentarer’ Category

Anri Sala och Ravel

June 9, 2013

S/S Hangover

May 30, 2013

Documenta 12 presskonferens

June 13, 2007

Så har den kommit igång, Documenta 12. Idag bevistades presskonferensen av 2 800 tillresta journalister och TV-team. Och dessutom presenterades konstnärslistan. Den visade sig innehålla 113 konstnärer som visar 500 arbeten.  Här är konstnärerna (Det finns några noteringar om födelseår och hemort, ”reg” betyder att de deltagit i Buergels tidigare utställning Riegerung, artfactsplacering finns också för några konstnärer – och det gäller endast konstnärer som inte varit kända tidigare, noteringarna är skissartade och inte genomarbetade).: 

  • Ferran Adrià
  • Saâdane Afif
  • Ai Wei Wei
  • Halil Altindere
  • Eleanor Antin
  • Ibon Aranberri
  • David Aradeon arkitekt Lagos stud USA
  • Maja Bajevic
  • Monika Baer
  • Yael Bartana
  • Mária Bartuszová 1936-96 Slovakien
  • Ricardo Basbaum
  • Johanna Billing
  • Cosima von Bonin
  • Trisha Brown
  • Graciela Carnevale (reg) noterad
  • Mihr Chand Indien 1780
  • James Coleman
  • Alice Creischer
  • Danica Dakic
  • Juan Davila
  • Terry Dennett – uppdaterar Jo Spence bilder
  • Dias & Riedweg Brasilien Schweiz  1269
  • Gonzalo Diaz 1947 Chile 6993
  • Atul Dodiya 1959 Indien 2168
  • Ines Doujak
  • Lili Dujourie
  • Lukas Duwenhögger
  • Harun Farocki
  • León Ferrari f 1920 Argentina 2508
  • Iole de Freitas –
  • Peter Friedl
  • Poul Gernes
  • Andrea Geyer
  • Nibaran Chandra Ghosh 1835-1930 Indien
  • Simryn Gill
  • David Goldblatt f 1930 Sydafrika 679
  • Sheela Gowda
  • Ion Grigorescu
  • Grupo de Artistas de Vanguardia
  • Dmitrij Gutov
  • Sharon Hayes 
  • Romuald Hazoumé 1962 Benin 2813
  • Katsushika Hokusai
  • Hu Xiaoyuan
  • Sanja Ivekovic
  • Luis Jacob Canada 27568
  • Jorge Mario Jauregui arkitekt Brasilien
  • Abdoulaye Kanaté
  • Amar Kanwar
  • Mary Kelly
  • Paul Klee
  • Bela Kolarova Tjeckien 13928
  • Bill Kouélany f. 1965 Kongo
  • Jiri Kovanda
  • Zofia Kulik
  • Kwiekulik – arbetar med Zofia Kulik
  • Louise Lawler
  • Zoe Leonhard
  • Mark Lewis 1958 Canada 500
  • Lin Yilin f 1964 Kina 6236
  • Lee Lozano  
  • Lu Hao  f 1969 Kina 3840
  • Churchill Madikida
  • Inigo Manglano-Ovalle f 1961 Spanien 1062
  • Kerry James Marshall f. 1955 USA
  • Haddschi Maqsud At-Tabrizi
  • John McCracken
  • Agnes Martin
  • Nasreen Mohamedi
  • Edouard Manet
  • Andrei Monastyrski f 1949 Rumänien (med på Venedigbiennalen07) 1907
  • Benoit Navarret – performance teater
  • Olga Neuwirth
  • J.D. Okai Ojeikere
  • Anatoli Osmolovsky f 1969 Ryssland 1661
  • George Osodi Nigeria foto
  • Jorge Oteiza 1908-2003 Spanien 892
  • Annie Pootoogook
  • Charlotte Posenenske 
  • Kirill Preobrazhenskiy Ryssland
  • Florian Pumhösl
  • Yvonne Rainer
  • CK Rajan – Raqs media
  • Gerhard Richter
  • Alejandra Riera f. 1965 Argentina (reg) 5969
  • Gerwald Rockenschaub
  • Sonia Abian Rose f. 1966 (Reg) Argentina 10783
  • Lotty Rosenfeld
  • Martha Rosler
  • Aoku Ryoko f. 1973 Japan  8023
  • Luis Sacilotto Brasilien 9438
  • Sakarin Krue-On 
  • Katya Sander 
  • Mira Schendel
  • Dierk Schmidt
  • Katerina Seda
  • Allan Sekula
  • Ahlam Shibli
  • Andreas Siekmann
  • Nedlo Solakov 
  • Jo Spence 1934-92
  • Grete Stern 1904-99 Tyskland af 13317
  • Hito Steyerl
  • Jürgen Stollhans
  • Imogen Stidworthy
  • Mladen Stilinovic f 1947, Serbien, af 1453
  • Shooshie Sulaiman – Malaysia
  • Oumou Sy queen of fashion Senegal
  • Alina Szapocznikow
  • Atsuko Tanaka 
  • Guy Tillim f 1962, Sydafrika, af 3053
  • Tseng Yu-Chin
  • Lidwien van de Ven
  • Simon Wachsmuth
  • Xie Nanxing
  • Yan Lei f 65 Kina 4093
  • Zheng Guogo Kina fashion etc
  • Artur Zmijewski

En omedelbar kommentar till listan är att Buergel har ett defensivt lag. De flesta konstnärerna är inte alltför välbekanta och en del är knappast alls kända. Några, som t ex Manet och Hokusai tillhör konsthistorien. Östeuropa och Asien har, när listan nu blivit klar, fått ett antal ytterligare medverkande, även afrikanska och sydamerikanska har tillkommit. Överraskande få konstnärer är från USA. Skandinavien representeras av Johanna Billing och Poul Gernes.

Det sammanhållande tema som Buergel tycks ha bestämt sig för under resans gång är “formernas migration“, alltså hur konstens former förflyttar sig genom historia och geografi. Frågan är naturligtvis om det kommer att bli det som utställningen kommer att handla om. Eller om den kommer att sönderfalla i en lång rad konstnärskap. En sak kan man vara säker på: Det finns mycket att ta ställning till.

Sanja Ivekovic vallmofält kommer enligt de senaste uppgifterna att blomma först i augusti. Sakarin Krue-ons risplantering har fått problem med bevattningen och första omgången av Ai Weiweis 1001 kineser har anlänt till Kassel. Kocken Ferran Adria kommer inte till Kassel utan stannar kvar på sin krog utanför Barcelona. Men ett bord kommer varje dag att vara reserverat för utvalda Documentagäster. En del av detta kan man se på ett tv-inslag.

Det går också att se bilder från Documenta 12.

 docpresslit.jpg

Den stora presskonferensen

Mirakeldagar

May 27, 2007

Det är säkert inte någon överraskning att jag hamnat i träbranschen. Jag behöver ständigt mera timmer. Det jag inte har får brutalt sågas ned. Därför var det uppsågningsarbete idag. Till yttermera vissa önskar min publik att allt virke skall vara drivved. Alltså: Från sågat virke till drivved. Jag har försökt att fånga det magiska ögonblicket när träet skall genomgå sin metamorfos och förvandlas till fluten ved. Det finns en mycket kort video som behandlar detta.

 

 

 jagmedsaglit.jpg

Efter utfört dåd

 

Av inträffade mirakel på senare tid är jag mest imponerad av det som inträffade i Hammenhög under påsken. Måhända känner inte alla till den lilla orten Hammenhög i Sydöstra Skåne. Och att det där finns ett sedan länge pågående konstprojekt som leds av Amit Sen. I varje fall blir Hammenhög en berusande bilström under påskveckan då den heliga konstrundan utbryter. Så framträdde mitt i det pulserande fordonsflödet Guds Söner och se, ett mirakel inträffade. Allt detta kan man se och begrunda.

 

Guds Söner stillbild

 

Guds Söner film

Del 261: Påbud om risktagning

March 8, 2007

Så var vi där igen. Förra veckan kunde jag notera att konstprogrammet Arty hade spottat upp sig. Men säg den glädje som varar. Knappt hade Carl-Johan de Geer lämnat studion förrän lekskolan började på nytt. Kanske första programmet föreföll redaktionen för tungt. I varje fall var det tydligen lämpligt att låta Jockum Nordström säga några ord om konsten. Han har inte så mycket att meddela om den men vi kunde glädja oss åt att få något som var befriat från varje intellektuell ansträngning. Måhända är det inte den synliga redaktionens fel, jag vägrar tro att de skulle vara så korkade. Det kan vara direktiv uppifrån att skapa ett drama med relationer till publiken där vi främst skall lära känna programledarna. Och skall det vara något med konst får det vara lättsmält.

Jag kom återigen i tankar kring konstens risktagande. Jessica Kempe bidrog till funderingarna när hon skriver i DN om Dina Andersson:

 

”Just detta huvud saknas på ­Diana Anderssons rika, roliga och risktagande utställning i Sandvikens konsthall.” ”Risktagande”, vilket risktagande då? Man skall nog förstå att det är ett ord som habila konstvärldsagenter kastar in som ren utfyllnad. Det ger lite spänst åt formuleringen. Men i vidare mening: När tog en konstnär någon risk senast? Snarare är det så att ”risk” är en kvalitet – men som sådan alldeles riskfri. Även inom ramen för stramt teoretiska betraktelser existerar denna föreställning. Boris Groys talar ingående om risken för konstnärens misslyckande i sin bok Topologie der Kunst (2003). Han jämför med vetenskapen: ”Man kan misslyckas så grundligt i konsten, något som man inte kan inom vetenskapen.”  Klart att konstnärerna misslyckas eftersom de är alldeles för många. Av helt naturliga skäl skall de decimeras. Men inte sker det genom risktagande. Förr var det annorlunda när ordningen bestod i att en konstnär arbetade under ett flertal år med sin debututställning. Så kom kritikerna och publiken och antingen var det tumme upp eller ned. Då fanns det en reell risk. Idag är ambitiösa debututställningar ett minne blott och går ett projekt åt skogen finns det tusen till att förverkliga. Ännu längre tillbaka fanns det uppenbarliga taktiska risker. Som när Manet inte ställde ut med impressionisterna enär han då riskerade att avvisas från den officiella salongen.  Blir det något fuffens med ett utställningsprojekt innebär detta bra medietäckning; något som fullständigt överväger möjliga nackdelar. När Santiago Sierra pumpade in koloxid i en tysk synagoga anklagades han för att banalisera förintelsen. Sådana förstulna anmärkningar har dock ingen betydelse. Tvärtom: Äntligen en kontroversiell konstnär! 

Och på tal om Santiago Sierra. Vår käre Jacques Rancière är inte förtjust i honom. Emellertid medger han ändå en förtjänst hos denne konstnär i en intressant artikel i Artforum. I Rancière har vi en teoretiker som framgångsrikt fortsätter att kämpa för en reviderad socialkritik. Tro inte att estetik och fria fantasier utan vidare kommer att få fritt spelrum framöver. Ånej, det kommer att spännas många sociala tyglar över dessa lössläpptheter. Väl är det eftersom konsten måste visa något mer än marknadsvilja. 

Se bara på denna sammanfattande historik: Under 1980-talet skapas utställning med tema. Mest som ett varumärke på att det är en stor utställning alldenstund konstnärerna inte bryr sig särdeles om temat. I slutändan går det bra att komma med vad man har. Så får vi curatorn på 1990-talet och då blir det andra bullar med inpiskningar av konstnärer i tema. Rätt smärtfritt trots allt, det är vad som gäller och blir en gemensam angelägenhet. I detta nu har vi fått nya svårigheter då den enkla modellen temautställning under curatorns ledning börjar bli tröttsam. Antingen är konstnärerna mer än följsamma och drar lydigt ett parallellspår till det alltmer genomarbetade seminarie- och föreläsningsprogram (vilket närmast är obligatoriskt för en riktig utställning) – eller så blir det två saker: evenemang och underhållning på den ena sidan samt föreläsnings- och analysdelen å den andra.  

Under alla omständigheter är det garanterat riskfritt i konsten. Jonathan Meeses (244 – för högt för risk) stökiga performance kan inte sägas vara särskilt riskfyllda, men det är väl så man tänker sig riskerna:  

Mutter Parzival Berlin 2005:

messe-j-jmis-mother-parzival-2005-perf.jpg 

Cross-overs är också riskfritt. Konsten gnuggade sig intensivt mot modevärlden under de stora visningarna i Paris för ett par dagar sedan. Där fann vi Douglas Gordon med Chicks on Speed:

gordon-chicks-on-speed-pomp-07.jpg

Nära skjuter ingen hare

February 18, 2007

I senaste numret av Paletten skriver Pontus Kyander och Kristoffer Arvidsson om de tre doktorshattarna som Malmö Konsthögskola inkasserade i höstas. Båda skribenterna är genomgående kritiska och med all rätt. Det finns ännu ingen forskningskonst utan bara en halvmesyr där man blandar lite traditionell forskning med en utställningsdel.

 

Sverige har fått sina konstnärsdoktorer men de är forcerade eftersom det snarast handlar om att uppfylla högskolans funktioner än något annat. Ett problem är naturligtvis att denna forskning representerar en intern kvalitet som inte har någon motsvarighet i det samtida konstlivet. På ett sätt kan man säga att den internationella samtidskonsten i stor utsträckning består av diverse undersökningar med mer eller mindre avancerade diskursbildningar. Men i slutändan finns det inget som för denna mot något som kan kallas för forskning i akademisk bemärkelse. Det finns inte heller något som tyder på att det härvidlag skulle ske någon förändring. Tidens tendenser pekar faktiskt i motsatt riktning.

 

I varje fall är det intressant att både Kyander och Arvidsson ser en fara i att doktorshatten blir en nödvändig merit för en framtida professor på en konsthögskola. Något ligger det i det här. Kriterierna för en professorstjänst har hittills haft en mycket stark betoning på den sökandes konstnärliga förtjänster. I Sverige sker tillsättningarna på tämligen lösa boliner efter kommitténs bedömning av konstnärlig kvalitet. Jag har mer erfarenheter av det norska systemet som visserligen liknar det svenska men som dock är något mera nyanserat. Denna norska modell kommer nog att också bli bestämmande i Sverige. För övrigt ändrar den inte alltför mycket på systemet.

 

I Norge tilldelas de sökande kompetens för tjänsten eller ej. Sedan kan högskolan välja som de önskar från en sådan lista.

 

För att erhålla kompetens skall följande kriterier beaktas: 1) Konstnärlig produktion på högsta internationella nivå. 2) Produktion av annat som hänger samman med den konstnärliga verksamheten (som att arrangera utställningar, skriva katalogtexter, presentationer eller recensioner), även denna skall vara på högsta nivå. 3) Ha solida insikter i estetisk teori. 4) Äga erfarenhet av undervisning och vägledning på högskolenivå (och då även att vägleda studenter i deras Masters- eller eventuell doktorsarbeten) samt 5) Kunna redovisa goda kunskaper i pedagogik.

 

En eventuell doktorsexamen ger meriter som faller under punkterna 3 och 4. Under alla omständigheter kommer den att ses som en klar förstärkning för den sökande. Men den konstnärliga kvaliteten kommer med stor sannolikhet att även i fortsättningen vara den avgörande. En konsthögskola är beroende av kompetenta krafter som med en internationell måttstock förmår att hävda sig. En utställning i samband med en disputation är inte tillräcklig. Visserligen kan man peka på Mats Leiderstams konstprojekt och utställning, men vi vet att den redan var en internationellt erkänd insats utan något direkt samband med hans doktorerande.

 

Men vi kan ändå tala om en förändring av professorstjänsten. Den kommer alltmer att handla om undervisning och teoretisk handledning. Men man kan räkna med att det finns åtskilliga framstående samtidskonstnärer som kan uppfylla de teoretiska och pedagogiska kraven.

 

 geers-48-hours-wallpaper.jpg

Kendell Geers arbete undersöker hur våld profileras i massmedier och hur våldsbilder banaliseras genom mediernas metod att återge dem. Han tar ofta upp politiska ämnen, raspolitik och våld i Sydafrika varifrån han härstammar. 48 Hours (1999) liknar är collage av tidningstexter som liknar en tapet. Arbetet visar under en period på 48 timmar hur medierna rapporterar om våld och våldsdåd.

 

Ett arbete som Geers är vanligt i samtidskonsten och visar var denna befinner sig i förhållande till forskningen. Nära, men ändå långt ifrån. Geers är aktuell som deltagare på Moskvabiennalen som öppnar den 1 mars.

February 17, 2007

I senaste numret av tidskriften Axess finns en liten artikel om Art Renewal Center som ett exempel på alternativ konsthistorieskrivning. Det är riktigt konstaterande men dock en lika allvarlig som omöjlig satsning. Dess konstideal är de stora mästarnas figurativa teknik vilken särskilt manifesteras genom otaliga salongsmålare från 1800-talet. Cézanne och Picasso är givna hatobjekt för Renewal – och givetvis är det än värre för de senare modernisterna. Och det är klart att när man som höjdpunkter i konsten stöter på en donna av Godward inser man projektets begränsningar.

godward_jw_athenais_1908lilt.JPG

Det här är en av mina absoluta favoriter, alltså Godward som uppenbarligen avbildat en husmor som tar en paus med sänkt dammvippa. Klädd i luftig städutrustning som kan vara behövlig vid marmorrengöring. Det hjälper inte stort att konterfejet bär namnet Athenais.

 

bouguereaunymphes_et_satyrelit.JPG

Den verklige hjälten är emellertid Bouguereau, men det är tämligen svårt för en utomstående att se detta som absolut kvalitet.

Ointressant är det ändå inte eftersom man kan fundera över kvalitet i konsten. På sitt sätt är den officiella konsthistorieskrivningen en blandning av olika kvalitetskriterier med halvhjärtade försök att ordna helheten efter det moderna konstbegreppet: Radikalt nyskapande, överskridande, obegriplighet är några centrala aspekter. Bouguereau och Godward klarar inget av dessa kriterier men merparten av konsthistoriens affischnamn gör det inte heller. Skillnaden mellan Renewals och den officiella konsthistorieskrivning består i att Renewal definierar sin tydliga men mycket begränsade norm medan den officiella rör sig med ett flertal.

Vi behöver en helt ny konsthistorieskrivning eller snarare konsthistorieskrivningar. Den första är självklart konstbegreppets historia, grunden för allt som kan sägas och göras i ämnet. Sedan kan man ta itu med hur de praktiska konsekvenserna ter sig mera detaljerat.

Medan vi väntar på att något skall ske i denna intressanta fråga kan man titta till den nu så aktuelle Robert Rauschenberg (7) på Moderna Museet. Han har hittills klarat sig väl i konsthistorien. Först var han modern, överskridande och provocerande, sedan blev han exemplariskt postmodern. Numera har han lite liv kvar i den obegriplighet som fortfarande häftar vid sådana saker som Monogram. Men alltmer sänker sig det rent historiska över de Rauschenbergska aftonlanden och jag kan förstå Dennis Dahlqvist (Expressen) när han skriver:

”Men trots att den här utställningen innehåller flera lika smarta rebusar som Monogram är det till slut svårt att hålla tillbaka gäspningarna.”  Dahlqvist citerar också ”Rauschenbergs egen antimodernistiska tes: att spontanitet och originalitet inte är lika viktigt som timing – att säga rätt sak vid rätt tillfälle.”  En svår tes eftersom den bara kan tillämpas i efterhand. Lite bättre var det förr enär det då var möjligt att lägga märke till hur mycket uppståndelse som ett konstverk åstadkom. Idag går praktiskt taget hela samtidskonsten som smord och på räls. Eller med kedjor och byggnadsarbetare som vi kan observera hos Monica Bonvicini som gör sin resa i en jubelfest. Men Bonvicini skall tillräknas ett fascinerande sabotage: Hon röker på Bonniers konsthall och begår därmed en gränsöverskridande handling åsidosättande den svenska modellens påbud om rökarens marginalisering och bannlysning.  rauschenberg-monogram-55-59.jpgRauschenberg Monogram 1955-59

I begynnelsen

February 17, 2007

Jo, intet är att lita på. Den som har en blog kan därför inte ha fullt förtroende för en sådan lynnig mekanism. Denna plats är RESERVBLOGGEN. När Vilks.net inte vill, borde denna vilja. Och idag, den 17 februari 2007, öppnas denna kanal.

Dubblering är för övrigt min paroll. Två bilar har jag och även två hårddiskar. Alltid en i reserv.

 Om du funnit din väg hit: Välkommen!

 feb5jag.JPG