När året var 1988 fanns det inte alltför mycket att rapportera. Inga utställningar värda att nämnas. Men jag började att uppföra Wotans torn, den del av Nimis som står närmast vattnet. En utmaning på två sätt. Dels var det en fråga om myndigheterna skulle tillåta en så påtaglig utvidgning av Nimis och dels handlade det om huruvida konstruktionen skulle stå rycken när höststormarna satte in.
Det året inledde jag min verksamhet på Konsthögskolorna. Akademiet i Oslo blev min hemvist för många år framöver. Min första uppgift var att undervisa i teori på skulpturavdelningen med titeln vitenskaplig assistent. Att jag kom att hamna i Norge hänger samman med att jag uppförde Nimis. Min gode vän Simon Arne berättade detta för Anne Katrine Dolven (998 på artfacts). Hon var då elev på Akademiet. Jag blev inbjuden att komma till Oslo via dåvarande amanuensen Michael O’Donnell och i samarbete med Institutionen för konsthistoria. Så begynte den norska eran.
Under hösten spelades tv-filmen Det är väl ingen konst in med Nimis som spelplats. Regissör Stellan Olsson och medverkande skådespelare var bland andra Lill-Marit Bugge och Per Eggers.
Nimis 1988
Wotans torn 1988
Skisser av elevarbeten på Akademiet i Oslo 1988
Lill-Marit Bugge och konstnär Vilks 1988
Konstvilks 