Vägen är öppen igen till Nimis efter några dagar med snöstorm. Vandringen dit är dock tämligen tung i den blöta snömodden. Eljest kan man säga att allting skall vara i gott skick efter vinterarbete med förstärkningar.
Nimis med passagen “Pasadena Walk”
Entrétrappan
Snön kom till Skåne i går. Jag lyckades även själv komma till Skåne. Tåget stannade lika definitivt som oplanerat i Åstorp den kvällen, men just detta passade mig. Slutligen, med tillräcklig snösprängarkraft i automobilens framvagn kunde jag forcera de sista metrarna och sedan barrikadera mig. I den väntan som alltid följer snöstormarna.
Konst kan vara väderkänslig. Det är fallet med Nimis, åtminstone vad gäller besöksmöjligheterna. Man kan utgå ifrån att ingen varit där idag. Inte för att det skulle vara svårt att ta sig ner för sluttningen. Problemet är baslägret eftersom alla vägar är igenblåsta, ingen plats att stanna. Den som av någon outgrundlig anledning skulle vilja göra ett besök en sådan omöjlig dag som idag får bereda sig på arkiskt fältmässiga förhållanden, långa vandringar över fält med frilöpande vindar och hinder i form av flera meter höga drivor. Det är ingen bra idé. Hellre då göra ett konstprojekt av snöstormen.
Idag: Besöksfritt
Vintervägen
I senaste numret av Paletten skriver Pontus Kyander och Kristoffer Arvidsson om de tre doktorshattarna som Malmö Konsthögskola inkasserade i höstas. Båda skribenterna är genomgående kritiska och med all rätt. Det finns ännu ingen forskningskonst utan bara en halvmesyr där man blandar lite traditionell forskning med en utställningsdel.
Sverige har fått sina konstnärsdoktorer men de är forcerade eftersom det snarast handlar om att uppfylla högskolans funktioner än något annat. Ett problem är naturligtvis att denna forskning representerar en intern kvalitet som inte har någon motsvarighet i det samtida konstlivet. På ett sätt kan man säga att den internationella samtidskonsten i stor utsträckning består av diverse undersökningar med mer eller mindre avancerade diskursbildningar. Men i slutändan finns det inget som för denna mot något som kan kallas för forskning i akademisk bemärkelse. Det finns inte heller något som tyder på att det härvidlag skulle ske någon förändring. Tidens tendenser pekar faktiskt i motsatt riktning.
I varje fall är det intressant att både Kyander och Arvidsson ser en fara i att doktorshatten blir en nödvändig merit för en framtida professor på en konsthögskola. Något ligger det i det här. Kriterierna för en professorstjänst har hittills haft en mycket stark betoning på den sökandes konstnärliga förtjänster. I Sverige sker tillsättningarna på tämligen lösa boliner efter kommitténs bedömning av konstnärlig kvalitet. Jag har mer erfarenheter av det norska systemet som visserligen liknar det svenska men som dock är något mera nyanserat. Denna norska modell kommer nog att också bli bestämmande i Sverige. För övrigt ändrar den inte alltför mycket på systemet.
I Norge tilldelas de sökande kompetens för tjänsten eller ej. Sedan kan högskolan välja som de önskar från en sådan lista.
För att erhålla kompetens skall följande kriterier beaktas: 1) Konstnärlig produktion på högsta internationella nivå. 2) Produktion av annat som hänger samman med den konstnärliga verksamheten (som att arrangera utställningar, skriva katalogtexter, presentationer eller recensioner), även denna skall vara på högsta nivå. 3) Ha solida insikter i estetisk teori. 4) Äga erfarenhet av undervisning och vägledning på högskolenivå (och då även att vägleda studenter i deras Masters- eller eventuell doktorsarbeten) samt 5) Kunna redovisa goda kunskaper i pedagogik.
En eventuell doktorsexamen ger meriter som faller under punkterna 3 och 4. Under alla omständigheter kommer den att ses som en klar förstärkning för den sökande. Men den konstnärliga kvaliteten kommer med stor sannolikhet att även i fortsättningen vara den avgörande. En konsthögskola är beroende av kompetenta krafter som med en internationell måttstock förmår att hävda sig. En utställning i samband med en disputation är inte tillräcklig. Visserligen kan man peka på Mats Leiderstams konstprojekt och utställning, men vi vet att den redan var en internationellt erkänd insats utan något direkt samband med hans doktorerande.
Men vi kan ändå tala om en förändring av professorstjänsten. Den kommer alltmer att handla om undervisning och teoretisk handledning. Men man kan räkna med att det finns åtskilliga framstående samtidskonstnärer som kan uppfylla de teoretiska och pedagogiska kraven.
Kendell Geers arbete undersöker hur våld profileras i massmedier och hur våldsbilder banaliseras genom mediernas metod att återge dem. Han tar ofta upp politiska ämnen, raspolitik och våld i Sydafrika varifrån han härstammar. 48 Hours (1999) liknar är collage av tidningstexter som liknar en tapet. Arbetet visar under en period på 48 timmar hur medierna rapporterar om våld och våldsdåd.
Ett arbete som Geers är vanligt i samtidskonsten och visar var denna befinner sig i förhållande till forskningen. Nära, men ändå långt ifrån. Geers är aktuell som deltagare på Moskvabiennalen som öppnar den 1 mars.
I senaste numret av tidskriften Axess finns en liten artikel om Art Renewal Center som ett exempel på alternativ konsthistorieskrivning. Det är riktigt konstaterande men dock en lika allvarlig som omöjlig satsning. Dess konstideal är de stora mästarnas figurativa teknik vilken särskilt manifesteras genom otaliga salongsmålare från 1800-talet. Cézanne och Picasso är givna hatobjekt för Renewal – och givetvis är det än värre för de senare modernisterna. Och det är klart att när man som höjdpunkter i konsten stöter på en donna av Godward inser man projektets begränsningar.
Det här är en av mina absoluta favoriter, alltså Godward som uppenbarligen avbildat en husmor som tar en paus med sänkt dammvippa. Klädd i luftig städutrustning som kan vara behövlig vid marmorrengöring. Det hjälper inte stort att konterfejet bär namnet Athenais.
Den verklige hjälten är emellertid Bouguereau, men det är tämligen svårt för en utomstående att se detta som absolut kvalitet.
Ointressant är det ändå inte eftersom man kan fundera över kvalitet i konsten. På sitt sätt är den officiella konsthistorieskrivningen en blandning av olika kvalitetskriterier med halvhjärtade försök att ordna helheten efter det moderna konstbegreppet: Radikalt nyskapande, överskridande, obegriplighet är några centrala aspekter. Bouguereau och Godward klarar inget av dessa kriterier men merparten av konsthistoriens affischnamn gör det inte heller. Skillnaden mellan Renewals och den officiella konsthistorieskrivning består i att Renewal definierar sin tydliga men mycket begränsade norm medan den officiella rör sig med ett flertal.
Vi behöver en helt ny konsthistorieskrivning eller snarare konsthistorieskrivningar. Den första är självklart konstbegreppets historia, grunden för allt som kan sägas och göras i ämnet. Sedan kan man ta itu med hur de praktiska konsekvenserna ter sig mera detaljerat.
Medan vi väntar på att något skall ske i denna intressanta fråga kan man titta till den nu så aktuelle Robert Rauschenberg (7) på Moderna Museet. Han har hittills klarat sig väl i konsthistorien. Först var han modern, överskridande och provocerande, sedan blev han exemplariskt postmodern. Numera har han lite liv kvar i den obegriplighet som fortfarande häftar vid sådana saker som Monogram. Men alltmer sänker sig det rent historiska över de Rauschenbergska aftonlanden och jag kan förstå Dennis Dahlqvist (Expressen) när han skriver:
”Men trots att den här utställningen innehåller flera lika smarta rebusar som Monogram är det till slut svårt att hålla tillbaka gäspningarna.” Dahlqvist citerar också ”Rauschenbergs egen antimodernistiska tes: att spontanitet och originalitet inte är lika viktigt som timing – att säga rätt sak vid rätt tillfälle.” En svår tes eftersom den bara kan tillämpas i efterhand. Lite bättre var det förr enär det då var möjligt att lägga märke till hur mycket uppståndelse som ett konstverk åstadkom. Idag går praktiskt taget hela samtidskonsten som smord och på räls. Eller med kedjor och byggnadsarbetare som vi kan observera hos Monica Bonvicini som gör sin resa i en jubelfest. Men Bonvicini skall tillräknas ett fascinerande sabotage: Hon röker på Bonniers konsthall och begår därmed en gränsöverskridande handling åsidosättande den svenska modellens påbud om rökarens marginalisering och bannlysning. 
Rauschenberg Monogram 1955-59
Jo, intet är att lita på. Den som har en blog kan därför inte ha fullt förtroende för en sådan lynnig mekanism. Denna plats är RESERVBLOGGEN. När Vilks.net inte vill, borde denna vilja. Och idag, den 17 februari 2007, öppnas denna kanal.
Dubblering är för övrigt min paroll. Två bilar har jag och även två hårddiskar. Alltid en i reserv.
Om du funnit din väg hit: Välkommen!
Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!
Konstvilks 