På grund av de rådande omständigheterna med Lars hastiga bortgång och det extrema intresset ni visat för hans konst, kommer det ta lite tid att hantera alla förfrågningar kring de konstverk han lagt ut på denna blogg. Bloggen tar därmed en kort paus. Det går bra att visa intresse för målningar under tiden, men det kan ta tid att få svar. Tack för er förståelse ❤️.
Med vänligaste hälsningar, Administratören
Den 27 mars 2021 är nedan återgivna målningar till salu. De flesta är i a3 format, ett par i a4. Priserna är 7 000 resp.
4 000. Intresserade kan få fler uppgifter. Det är bara att skriva i kommentarerna som inte publiceras utan hanteras av mig.
Uppdatering 29 mars: Följande är sålda 1. Dam vid badet, 3. Segelfartyg med rh, 4. Efter Dix, 7. Hundar, 9. Livvakter i bil, 10. Nimis, vågskvalp.
De fyra målningarna nedan är till salu. Pris: 7 000 per målning. Samtliga är av formatet 40 x 30 cm och i olja.
Efter Vermeer med RH (såld)
Måkläppen (såld)
Dog Song, efter Degas med RH
Efter Zorn med RH
Picasso och rh
Målningarna nedan är vad som finns till försäljning.
Uppdatering: Endast den översta (furstinnan med rh) är kvar. De övriga såldes den 29 september 2018.
Storlek a3, pris 6 000. Mengs med RH
Storlek a3 pris 6 000. Laurencin med RH (såld)
Storlek a3 pris 6 000 Ingres med RH
Storlek a4, pris 5 000, Vermeer med RH (i örhänget) (såld)
Ingres, Rafael och RH, olja
Att reparera och gardera vilks.net är en stor och dryg uppgift. Min tålmodige webmaster ger sig inte på den punkten. Tills bloggen igen inträffar publicerar jag några försvunna bilder samt en bildbevis på min kärlek till muslimer (Shabana Rehman)
Ett sammandrag av den föreläsning som utmynnade i en futuristisk afton
Utgångspunkten för föreläsningen var den inbjudan jag hade fått av Rikard Ekholm, doktorand i estetik på filosofiska institutionen. Han var intresserad av Rondellhundsprojektet som konst. Konstens gränser var något som hade berörts tidigare, bland annat då Anna Odell inbjudits att berätta om sitt projekt.
Jag lade till att tala lite mera allmänt om konsten och yttrandefriheten.
Inledningsvis presenterade jag ett antal konstprojekt som har haft uppenbar friktion mot yttrandefriheten. Andres Serrano ”Piss Christ”, Robert Mapplethorpes bilder av svarta homosexuella – båda har prövats i domstol och frifunnits. Sally Manns bild av sig själv tillsammans med sina döttrar där de alla slår en stråle. I många länder kan den inte visas eftersom den där klassas som pedofili. Jag tog också upp den polska konstnären Dorota Nieznalskas snopp i ett kors som först gett henne en fällande dom. Hon blev frikänd 2009. Jag förde också fram Soorah Heera, iransk konstnärinna som utbildats i Amsterdam. Hennes projekt om Islam, religion och profeter i samband med homosexualitet skulle ha visats i Haag men togs bort av säkerhetsskäl. Den video hon gjorde ”Take me to a gay bar” lades ut på YouTube men censurerades där.
Dessa, och ytterligare några, var exempel på några yttrandefrihetsproblem i konsten. Ytterligare en sak som jag ville understryka är att det inte bara är fråga om vad som får yttras utan också vad som är lämpligt att yttra. Det här berör frågan om kvalitet i yttrandefriheten. I min föreläsning hade jag en video där jag har samlat ett antal debattörer som talar om yttrandefrihet. Bland andra framträder Jan Guillou som menar att de gånger vi står upp för yttrandefriheten handlar det enbart om ”dåliga yttranden”. Han menar alltså att vi med en suck måste acceptera eländiga åsikter och konstverk men att kvaliteten inte behöver en sådan support ”inte da Vinci”. Mina exempel visar att han har fel. Mann, Serrano, Mapplethorpe är tvärtom exempel på konst som har mycket högt anseende i konstvärlden. När det gäller Soorah Heera är hennes video knappast något mästerverk men den hade mottagits med entusiasm av curatorn på Geemtmuseum och får anses äga en rimligt bekräftad kvalitet. Men det var också intressant att den var gjord av en ”autentisk” röst från en invandrarminoritet och att den berörde de homosexuella – ytterligare en utsatt grupp som får stöd från konstvärlden.
Jag tänkte att alla dessa exempel kunde ge en överblick av problemen kring yttrandefriheten. Heeras film visade dessutom problematiken då intressesfärerna kolliderar. Skall man i första hand ta hänsyn till de homosexuellas intressen eller de muslimska? Skall förhållandet att Heera är en ”autentisk” röst ge henne en starkare rätt att uttrycka en kontroversiell åsikt? Alltså inte bara en fråga om vad som för sägas utan också om vad som är berättigat.
Att detta skulle var något särskilt märkvärdigt i en akademisk föreläsning om yttrandefriheten i konsten framstår för mig som synnerligen gåtfullt. Nu var det så att det fanns en obildad mobb i salen som inte hade en susning om vare sig konst eller principiella debatter men det vore också egendomligt om jag skulle uppfatta och ta hänsyn till detta. Om det skulle vara så att denna grupp skulle bestämma agendan för hur akademiska föreläsningar skall försiggå blir saken än mera förvirrad..
Vidare hade jag tänkt gå genom mitt eget konstprojekt vars processuella innehåller bygger på det enkla faktum att tre teckningar som gjordes för en liten utställning i det värmländska Tällerud omhändertogs av världen och som ledde till ett otal högst oväntade förvecklingar.Den ursprungliga idén, att visa att det fortfarande fanns gränser för vad som får göras i konsten, ersattes snabbt av reaktioner utanför konstvärlden. Att detta blev möjligt hänger samman med publiceringar av bilden och alla de artiklar och debatter som producerades. Den grundläggande frågeställningen är dock densamma i konstvärlden som i övriga världen: Är det rimligt att undanta Islam när det handlar om att kränka religioner? Har denna religion en särställning som eventuell bör föranleda en ny lagstiftning om blasfemi? Skall man undvika kritik av Islam eftersom kritik kan drabba en utsatt invandrarminoritet? Eller får att säga det tydigare: Om man vill protestera mot att man lynchar homosexuella i lyftkranar i Iran skall man då avstå från detta enär det indirekt det kan drabba svenska invandrare?
Jag skulle också ha spelat upp ett par videor som ingick i mitt projekt. Musikalen Dogs, som aldrig har kunnat visas i sin helhet, var ett sätt att dokumentera och presentera en del av händelseförloppet. Det jag hade tänkt visa var en del av de stora debatterna som försiggick 2007.
Märkvärdigare än så var det inte och att kalla detta för planerade provokationer eller för provokationer för provokationens skulle kan knappast vara rimligt.
Konstvilks 