Självbiografiska uppgifter 1986 – 1987

Joseph Beuys avled under 1986. Vilks kontaktade då Jeanne-Claude och Christo. Paret blev nya ägare genom att  köpa Nimis från Beuys dödsbo för 2 500 dollar. Sture Eriksen, Beuys behöriga juridiska ombud, var mellanhand.

 

Kontraktet för de nya ägarna

 

 

Den 1 januari  1987 genomförde konstnären sin vandring 1.821 (sedan 1980) till Nimis. En vandring genom ett snölandskap.

   

Rolf Gottfries och längre ner Conny Malmqvist vid Nimis i januari

I mars meddelade länsstyrelsen i Malmö att de gett upp fortsatta försök att försöka få bort Nimis.

Men framför allt kom det här året att präglas av att Vilks lade fram sin doktorsavhandling Konst & konster i konstvetenskap vid Lunds universitet. Den danske filosofen Sören Kjörup var opponent. Vilks hade opponenten med sig och det var inga svårigheter att genomföra disputationsakten. Teserna var onekligen djärva. Respondenten hävdade att konst inte existerat före 1700-talet och att konst, strängt taget, inte finns. Konst är istället ett skapat begrepp som kan bli vad konstvärlden gör det till. Inspirationskällorna till avhandlingen var George Dickie, Arthur Danto, P. O. Kristeller och Wladislaw Tatarkiewicz. Avhandlingen var kontroversiell och i de flesta recensioner av den ställde man sig skeptisk. Men den skulle visa sig ha framtiden för sig även om avhandlingsversionen av Vilks teorier långt ifrån var fullt utvecklad.

   

Konst & konster, Wedgepress & Cheese

  

Konstnären deltog på några smärre lokala utställningar. Bland annat visade han målningar på den jurybedömda Kullakonstsalongen.

Han bedrev också en viss aktivitet som konstkritiker och det här året skrev han om Documenta i Kassel och om Implosion på Moderna Museet.

   

Nimis 1987

Självbiografiska uppgifter: 1986

Även under 1986 hände en del intressanta saker. Först och främst såg konstnären till att Nimis blev helt återuppbyggt.

   

Det återuppbyggda Nimis (1987)

  

Hans olika skrivelser till myndigheterna ledde fram till ett överraskande beslut. Nimis visade sig vara både byggnad och icke-byggnad på samma gång.

     

En annan gestalt som tog form under dessa år var föreläsaren kåsören. Här föreläsning i Figarosalen, Halmstad.

   

Rättegången som han så oväntat vunnit i hovrätten hade fortsatt till Högsta Domstolen. Där förlorade han med domarsiffrorna 3 – 2.

   

Högsta Domstolens dom

   

För att råda bot på sina böter bestämde sig konstnären för att utnämna dem till konst och sälja dem. Ovan en av de 25 dagsböter som konstnären framställde med en enkel teckning.

   

Två utställningar genomfördes. En svit målningar visades på Krognoshuset ”Nimissviten” som handlade om verkets historia. Ovan: Vilks i Krognoshuset, Lund. Han kom också med på Kullens konstförenings jurybedömda höstsalong.

Självbiografiska uppgifter 1985

Vinter 1984-85 förde med sig stark kyla och mycket snö. Senare kom Skälderviken att frysa igen. Konstnären kunde inte göra mycket annat än att dra virke genom snömassorna och lägga upp förråd inför våren.

   

Nimis vintern 84-85

  

Den 29 januari anlände artisten som han brukade till sitt verk med några algrenar. När han blickade ner upptäckte han att större delen av Nimis var borta och hade förvandlat till en rykande askhög. Händelsen utlöste ett intensivt medieintresse. Någon hade kvällen innan tagit sig ner genom snön för att förstöra verket. 2/3 av Nimis var borta, ca 15 ton.

   

Vilks i brandresterna

   

Nimis efter branden

  

Några dagar senare kom skogsvårdsstyrelsen till platsen. Det var nog tänkt att en gång för alla göra slut på historien men det visade sig alltför besvärligt under de svårartade vinterförhållanden som rådde. Skogsvårdarna fick nöja sig med att elda upp brandresterna.

 

Skam den som ger sig, sade konstnären, tog hammare och spik och började reparationerna så snart det blev möjligt. Han blev då omedelbart polisanmäld av markägaren, Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen. Det hjälpte inte, Vilks kunde lugnt hävda att han reparerade de befintliga och skadade delarna för att inte äventyra säkerheten. Stiftelsen anklagade honom också för stöld av deras virke men ett sådant påstående var inte lätt att bevisa.

 

I mars ställde Vilks ut sitt Nimisprojekt på Skissernas museum i Lund: Från 1980 till den stora branden.

   

Vilks på Skissernas museum med sin drivvedsskulptur som ingår i museets samlingar.

 

Den 26 maj invigdes ”Nya Nimis”. Verket hade reparerats och var ungefär en tredjedel av det ursprungliga. Leif Eriksson höll ett anförande från Nimis talarstol: ”Anhängarna och sveket”.

   

Leif Eriksson i Nimis talarstol

  

Den 31 juli var det dags att göra en ny invigning. Under två månader hade konstnären samlat material och därefter verkställdes en återuppbyggnad av de helt försvunna delarna av Nimis. För att verkställa detta företag under loppet av några timmar fick han hjälp av två konstnärskollegor, Stig Carlsson och Simon Arne.

   

Konstnären vid det återupprättade fundamentet

Självbiografiska uppgifter 1984:2

Höstens stora händelse i Nimisdramat var Hovrättens förhandling och den naturvandring ledamöterna fick företa på Kullaberg en regnig novemberdag.

  

Två av domarna under nedmarschen, konstnären tätt bakom

  

Lite längre på branten, Vilks försvarare Sture Eriksen till höger

  

Hovrättspresidentens fall (dock utan allvarliga skador)

  

Samling på den stora sten som har kommit att benämnas ”Domstenen”: Hovrätten med domare, bisittare, nämndemän, åklagare, försvarare, konstnär och pressfolk. Konstnären förklarar sitt verk för den intresserade skaran.

   

Framför verket

  

Hovrättens domslut kom som en överraskning. Rättshaveristen Vilks stod som segrare:

   

En våg av missnöje kom med den friande domen. En uppretad skogsarbetare gick i handgemäng med Vilks när han var på väg till sitt verk. Attentat förövades också mot Nimis men inte värre än att konstnären relativt enkelt kunde reparera.

   

Rättsprocessen var dock inte över. Länsåklagare Hagberg vände sig till Riksåklagare som beslöt att föra ärendet vidare till Högsta Domstolen.

   

Nimis 1984

Självbiografiska uppgifter 1984:1

När det var 1984 såg situationen något mörk ut för Nimis och konstnär Vilks. Verket skulle rivas och han hade förlorat rättegången i tingsrätten angående begånget brott. Tingsrättens dom överklagades och så var den saken ur världen för ett halvårs tid.

 

Mera framgång hade Vilks på de jurybedömda salongerna. Han kom med på Liljevalchs vårsalong och igen på Helsingborgs konstförening salong.

    

Drivvedsskulpturer på Liljevalchs. Den större av de två kom att senare hamna på Skissernas museum i Lund. (Foto: Maia Mathiesen)

 

Snart var det dags för en stor händelse och en total förändring av sceneriet.

 

Joseph Beuys övertog ägandeskapet Nimis den 25 april. Vilks hade tagit kontakt med Beuys och berättat om sina svårigheter. Han frågade om Beuys var villig att bli ägare till verket och Beuys tvekade inte ett ögonblick.

   

Köpekontraktet mellan Vilks och Beuys

   

TT-telegram där de juridiska konsekvenserna klargörs: Vitet hävs med en ny ägare. Länsstyrelsen ville dock inte ge upp så enkelt utan vände sig till tingsrätten med begäran om handräckning, dvs. att kronofogden skulle ombesörja borttagandet av Nimis. Men det blev inget med det:

   

SDS 21 sep 1984

    

Lund teaterskola, under ledning av Birthe Kaarsholm, framförde i slutet av maj Fågelkonferensen, ett epos från 1200-talet dramatiserat av Peter Brook. Bilden visar skådespelare och publik efter avslutat spel.

Självbiografiska uppgifter 1983:2

Milt sagt inträffade en hel del under 1983. Här följer ytterligare några händelser från detta år.

  

The Void Minimalistic Orchestra (Christer Persson, Conny Malmqvist, Hans Anellsson, Johan Celander, John Persson) komponerade musik till Nimis. Stycket framfördes i Malmö konsthall tillsammans med bildprojektioner från verket (april).

   

Void Minimalistic Orchestra

I juni utsattes Nimis för ett attentat med en tidsinställd brandbomb. Av en tillfällighet kom den att desarmeras av danska skolbarn som kom dit på utflykt. Nimis hade blivit indränkt med bensin (juni)

   

Artikel i SDS 13 juni 1983 om bombdådet

    

Regeringsbeslutet. Saken låg hos den svenska regeringen för avgörande. Vilks uppvaktade jordbruksministern Svante Lundqvist. Bild i DN 28 september.

    

Regeringsbeslutet den 3 november. Beslutet kungjordes en fredag eftermiddag då den påföljande dagen var Allhelgonahelgen. Myndigheterna hade lärt sig att i görligaste mån undvika medierna. Nyheten kunde alltså inte komma ut förrän påföljande vecka. Man kan lägga märke till att regeringen genomgående benämner Nimis för det nya ordet ”träverk”. I akt och mening att undvika det värdeladdade ”konstverk”.

   

Länsrådet Linder-Aronsson på länsstyrelsen kommenterar regeringsbeslutet.

  

Rättegången den 15 december 1983. Tingsrätten i Helsingborg tog upp åtalet mot Vilks angående brott mot naturvårdslagen. Rätten genomförde syn på stället och en del av förhandlingarna ägde rum ute på plats. Konstnären fälldes enligt domslut den 30 december för brott mot naturvårdslagen men utan att få något straff. Åtalet angående hans markeringar av vägen med gula ”N” ogillades.

   

På väg ner genom snön. I mitten domaren Åke Lidbom och Vilks försvarare Sture Eriksen.

(foto: Leif Eriksson)

   

Stilstudie under nedstigningen: Journalisten Lasse Olsson och länsåklagare Haglund.

   

Tingsrätten vid Nimis

  

Självbiografiska uppgifter 1983:1

Året inleddes med tre intressanta händelser. Nimis blev föremål för en utställning på Ystads Konstmuseum genom ett initiativ från den dåvarande museichefen Jan Torsten Ahlstrand. Filmaren och filmkritikern Peter Hördin fick ett bidrag på 82.000 kr från Konstnärsnämnden för att göra en film om Nimis. Samtidigt kom Kammarrättens beslut om Nimis. Rätten gick på länsstyrelsens linje men överlämnade det slutgiltiga beslutet till regeringen. Saken hamnade då på jordbruksdepartementet och i dåvarande ministern Svante Lundkvists händer.

 

Konstnären hade föregående höst försökt komma med på Skånes Konstförenings höstsalong med drivvedsskulpturer. Det här året gjorde han nya försök och lyckades bli antagen såväl till Helsingborgs Konstförenings vårsalong som till Skånes Konstförening.

 

I april inträffade en ny händelse. Länsstyrelsen polisanmälde Vilks för illegalt uppförda byggnader. Härigenom blev rättssaken komplex. Dels fanns det processen om vitesföreläggande (som alltså låg hos regeringen) och dels processen om brottshandlingen. En sådan uppdelning skulle visa sig fördelaktig för konstprojektets vidare utveckling. Med polisanmälan följde brottsplatsutredning:

    

Polisbild 1983 av Nimis

   

Polisbild 1983. För att underbygga påståendet om att Nimis var en byggnad markerade polisen att det fanns ”rum” i konstruktionen

  

Konstnären målade gula ”N” som vägmarkering för de allt större skarorna av besökare som ville besöka verket. Detta föranledde polisanmälan, åtal och ett omsorgsfullt protokoll:  

Självbiografiska uppgifter 1982:2

Länsstyrelsen beslut om vite överklagades av konstnären till Kammarrätten i Göteborg. Och därmed kunde han i avvaktan på ett nytt beslut lugnt fortsätta bygga ut Nimis.

Vilks hade åstadkommit ett kontroversiellt konstprojekt som delade världen i två delar. I den vanliga världen fanns motståndarna i myndigheterna och bland vanligt folk som upprördes av att han tagit ett stycke naturreservat i besittning. Anhängarna, som ständigt kom att öka i antal, fanns bland de många besökarna som gladdes åt upplevelsen. Åtskilliga medborgare är inte förtjusta i myndigheter och för dessa blev Vilks en hjälte som bekämpade byråkratin. I konstvärlden rådde också delade meningar. Den övervägande delen tog avstånd från ett så yvigt och illa förankrat projekt. När Cecilia Stam sammanfattar konståret 1982-83 i När Var Hur 1984 är hon väl snabb att dra slutsatser:

”…troligen fick Vilks exakt den reaktion han ville ha från myndigheterna, som ’precis som vanligt’ ingrep. Konst eller inte, provokationen var väl klassiskt medietillvänd. Någon större debatt blev det inte om det hela.”

Konstnären gjorde ett försök att få stöd från konstvärlden genom att skicka ut en enkät angående projektet. Här är listan som visar konstvärlden i Sverige 1982:

   

Lista kompletterades med följande namn:

 Ingamaj Beck, Elias Cornell, Thomas Millroth, Helge Zimdal 

Vilks fick ca 30 svar. Av dessa var det endast Folke Edwards som tog avstånd från projektet. Det hjälpte naturligtvis inte men kom ändå att stärka konstnärens positioner. Dessutom hade han funnit en god strategi. Att inkomma med ansökningar och anmärkningar till myndigheterna. Exempelvis ansökte han om tillstånd att bygga en väg ner till verket för att kunna forsla bort det. När länsrådet Linder-Aronsson i en radiointervju sade att skogsvårdsstyrelsen skulle elda upp allt, anmälde han länsrådet för att överträda det eldningsförbud som råder inom reservatet. Han vände sig också till Riksantikvarieämbetet för att få Nimis förklarat som byggnadsminne:

   

Viktigaste faktorn var dock medierna som spred budskapet om byråkratins mödor. Myndigheterna fick en svårare resa eftersom allt de företog sig kom att granskas och publiceras.

   

Erland Lagerroth skrev ”Nimis i våra hjärtan” i en serie artiklar där Vilks också fick starkt stöd av sin handledare professor Sven Sandström.

   

Insändarna var många. Här en tecknad.

 

Deckarförfattaren Jenny Berthelius blev den första som förde in Nimis i litteraturen. Hon berättade historien om ett mord begånget i skulpturen.

Självbiografiska uppgifter 1982:1

År 1982 blev ett genombrott för Vilks och hans projekt Nimis på Kullabergs naturreservat. Kullabygdens Naturvårdsförening hade upptäckt anläggningen och rapporterade till länsstyrelsen i Malmö. Skrivelsen anlände den 10 februari och medierna blev genast intresserade.

   

SDS 11 februari 1982 med foto av Leif Eriksson

  

Nimis 1982

  

Under de följande månaderna och under lång tid framåt fick Vilks stort utrymme i alla typer av medier: Tidningar, tidskrifter, radio och tv.

  

Länsstyrelsen besökte platsen. En skadad

 

Länsstyrelsens beslut kom den 20 augusti. Läser man beslutet verkade läget fullkomligt hopplöst för konstnären.