Alla dem som skapar “Vilks”

Betraktaren skapar verket. Ja, den har vi hört många gånger men ibland träffar den prick och Rondellhundsprojektet bär syn för sägen. I gårdagens Kulturnyheterna inkallades bland andra en Islamolog, Jonas Otterbeck, och Sydsvenska Dagbladets Rakel Chukri för att förklara Vilks. Kulturnyheternas reporter och Otterbeck kommer fram till att Vilks ”på sistone har inriktat sig på Islam”. Och vad är det för inriktning? Skall man vara en smula balanserad får man snarast se att Islam på sistone har inriktat sig på Vilks. Jihad Jane och den irländska ligan satte åter igång konstprojektet. Medierna visade som bekant denna händelse stor uppmärksamhet. Föreläsningen i Uppsala handlade inte om Islam utan, den stund den hann pågå, visade exempel på en rad konstnärers problem med yttrandefriheten. Ett enda exempel berörde (men innehöll ett antal olika referenser) Islam. Kalabaliken i Uppsala följdes av mordbrännarna vilka så när hade tillfört projektet alltför mycket verklighet, men konsten klarade sig och kan fortsatt vara den fiktionshinna som är nödvändig för att den känslige observatören skall kunna förnimma avståndet till sakinnehållet.

Under 2009 byggde jag en skulptur i Helsingborg, genomförde ett projekt med 90 konstnärer vars verk var fejkade till en Ladoniabiennal. Rondellhundsteckningen visades under några dagar på Galleri Granen i Sundsvall, då jag till slut fick en möjlighet att redovisa åtminstone ett fragment av processverket, dock utan att det väckte något större intresse. 2010 har jag ägnat mig åt att göra en serie videoperformance samt åt att bygga ett monument i trä i Holland. Var finns ”inriktningen på Islam”? Jo, i betraktarnas överhettade sinnen.

Rakel Chukri har svårigheter med att ”Vilks uttrycker sig luddigt” och att hans ”religionskritik är oerhört svepande” och att ”det finns mörka krafter som stöder honom”.

Nå, konstprojektet är inte så svårt att överblicka om man önskar. Det är allt det som uppstår genom de meningar som betraktarna sätter i rörelse, ofta i kombination med att man sedan påstår att det man tänkt är konstnärens intention eller hans bristfälliga intention. Inslaget i Kulturnyheterna är ett gott exempel på en readymade performance där deltagarna förgäves söker efter en övertygande mening.

För hur det nu än är fixerar sig dessa betraktare på rondellhundsteckningen från 2007 som under de senaste månaderna har presenterats som vore den nyproducerad provokationskonst.

Ett nytt inslag i konstprojektet är min krukväxt som skadades tämligen svårt under brandattentatet. Dels fick den brandskador men också fallskador sedan krukan slungats ned på köksgolvet och krossats. Jag har nu planterat växten, som jag döpt till ”Helig Eld”, i min komposthög. Den verkar ha överlevt attentatet.

Teckningen i Aftenposten idag

Attentatsbilder

Att reparera och gardera vilks.net är en stor och dryg uppgift. Min tålmodige webmaster ger sig inte på den punkten. Tills bloggen igen inträffar publicerar jag några försvunna bilder samt en bildbevis på min kärlek till muslimer (Shabana Rehman)

Föreläsningen som inte blev

Ett sammandrag av den föreläsning som utmynnade i en futuristisk afton

Utgångspunkten för föreläsningen var den inbjudan jag hade fått av Rikard Ekholm, doktorand i estetik på filosofiska institutionen. Han var intresserad av Rondellhundsprojektet som konst. Konstens gränser var något som hade berörts tidigare, bland annat då Anna Odell inbjudits att berätta om sitt projekt.

Jag lade till att tala lite mera allmänt om konsten och yttrandefriheten.

Inledningsvis presenterade jag ett antal konstprojekt som har haft uppenbar friktion mot yttrandefriheten. Andres Serrano ”Piss Christ”, Robert Mapplethorpes bilder av svarta homosexuella – båda har prövats i domstol och frifunnits. Sally Manns bild av sig själv tillsammans med sina döttrar där de alla slår en stråle. I många länder kan den inte visas eftersom den där klassas som pedofili. Jag tog också upp den polska konstnären Dorota Nieznalskas snopp i ett kors som först gett henne en fällande dom. Hon blev frikänd 2009. Jag förde också fram Soorah Heera, iransk konstnärinna som utbildats i Amsterdam. Hennes projekt om Islam, religion och profeter i samband med homosexualitet skulle ha visats i Haag men togs bort av säkerhetsskäl. Den video hon gjorde ”Take me to a gay bar” lades ut på YouTube men censurerades där.

Dessa, och ytterligare några, var exempel på några yttrandefrihetsproblem i konsten. Ytterligare en sak som jag ville understryka är att det inte bara är fråga om vad som får yttras utan också vad som är lämpligt att yttra. Det här berör frågan om kvalitet i yttrandefriheten. I min föreläsning hade jag en video där jag har samlat ett antal debattörer som talar om yttrandefrihet. Bland andra framträder Jan Guillou som menar att de gånger vi står upp för yttrandefriheten handlar det enbart om ”dåliga yttranden”. Han menar alltså att vi med en suck måste acceptera eländiga åsikter och konstverk men att kvaliteten inte behöver en sådan support ”inte da Vinci”. Mina exempel visar att han har fel. Mann, Serrano, Mapplethorpe är tvärtom exempel på konst som har mycket högt anseende i konstvärlden. När det gäller Soorah Heera är hennes video knappast något mästerverk men den hade mottagits med entusiasm av curatorn på Geemtmuseum och får anses äga en rimligt bekräftad kvalitet. Men det var också intressant att den var gjord av en ”autentisk” röst från en invandrarminoritet och att den berörde de homosexuella – ytterligare en utsatt grupp som får stöd från konstvärlden.

Jag tänkte att alla dessa exempel kunde ge en överblick av problemen kring yttrandefriheten. Heeras film visade dessutom problematiken då intressesfärerna kolliderar. Skall man i första hand ta hänsyn till de homosexuellas intressen eller de muslimska? Skall förhållandet att Heera är en ”autentisk” röst ge henne en starkare rätt att uttrycka en kontroversiell åsikt? Alltså inte bara en fråga om vad som för sägas utan också om vad som är berättigat.

Att detta skulle var något särskilt märkvärdigt i en akademisk föreläsning om yttrandefriheten i konsten framstår för mig som synnerligen gåtfullt. Nu var det så att det fanns en obildad mobb i salen som inte hade en susning om vare sig konst eller principiella debatter men det vore också egendomligt om jag skulle uppfatta och ta hänsyn till detta. Om det skulle vara så att denna grupp skulle bestämma agendan för hur akademiska föreläsningar skall försiggå blir saken än mera förvirrad..

Vidare hade jag tänkt gå genom mitt eget konstprojekt vars processuella innehåller bygger på det enkla faktum att tre teckningar som gjordes för en liten utställning i det värmländska Tällerud omhändertogs av världen och som ledde till ett otal  högst oväntade förvecklingar.Den ursprungliga idén, att visa att det fortfarande fanns gränser för vad som får göras i konsten, ersattes snabbt av reaktioner utanför konstvärlden. Att detta blev möjligt hänger samman med publiceringar av bilden och alla de artiklar och debatter som producerades. Den grundläggande frågeställningen är dock densamma i konstvärlden som i övriga världen: Är det rimligt att undanta Islam när det handlar om att kränka religioner? Har denna religion en särställning som eventuell bör föranleda en ny lagstiftning om blasfemi? Skall man undvika kritik av Islam eftersom kritik kan drabba en utsatt invandrarminoritet? Eller får att säga det tydigare: Om man vill protestera mot att man lynchar homosexuella i lyftkranar i Iran skall man då avstå från detta enär det indirekt det kan drabba svenska invandrare?

Jag skulle också ha spelat upp ett par videor som ingick i mitt projekt. Musikalen Dogs, som aldrig har kunnat visas i sin helhet, var ett sätt att dokumentera och presentera en del av händelseförloppet. Det jag hade tänkt visa var en del av de stora debatterna som försiggick 2007.

Märkvärdigare än så var det inte och att kalla detta för planerade provokationer eller för provokationer för provokationens skulle kan knappast vara rimligt.

Min nye kompis

Dagen började med ett telefonsamtal där en man sade “Du skall dö, du skall dö…” – ett antal gånger. Jo, jag har hört det där många gånger och den var dålig redan då.

På Newsmill har Peter Weiderud kommit med en artikel där han drar fram pastor Green som en jämförelse.  Den diskussion som man bör fördjupa i detta sammanhang är yttrandefriheten som kvantitet respektive kvalitet.

Jag skall återkomma till detta ämne när jag inom kort gör en redovisning av den föreläsning i Uppsala som aldrig hann bli mer än ett fragment.

Min Min nattvakt har anmält sig till tjänstgöring

Tämligen intensivt

Det stora slagsmålet i Uppsala satte fart på händelserna och jag har jagat runt hela dagen från det ena till det andra. Bloggen blev hackad och det är enligt min webmaster inte alldeles enkelt att få den plats igen. Men det kommer.

Jag vill rikta ett varmt tack till alla som har gett mig stöd men också till alla dem som kommit med diverse hatbrev. Hatet är den verkliga drivkraften i konstprojekt, det piggar upp situtationen.

Ofrånkomligt är det så att mitt symbolvärde för de skaror som gräver ner sig i kränkningens sura brunnar har ökat väsentligt. Lyckligtvis har min granne en väldigt stor schäfer som är tränad som vakthund. Den får jag nu låna som nattvakt. För säkerhets skull.

Jag betraktar nu världen genom mina nytejpade glasögon.